Det slutar aldrig göra ont va?
Nu är det 2012 och jag har tänkt på dig varenda dag sen några dagar innan slutet på 2011. Tänkt att jag skulle ringa, men rösten skulle inte bära. Tänkt att jag skulle skriva, men jag hade inte fått något svar. Fast det gör ingenting för jag hade nog inte kunnat få ut rätt ord. Jag vet inte varför det gör så ont i mig. Men det saknas en bit. Och jag kommer aldrig glömma när du sa ”Du är så fin, kommer du någonsin förstå det Emmy?”. För jag kommer aldrig förstå, precis som du aldrig kommer att förstå. Du läser antagligen inte dethär. Och det gör ingenting. Jag måste bara få skriva för första gången på två månader. Jag saknar bara min vän.

 Livet är rätt jobbigt just nu. Det går bra så länge jag inte tänker på vad det är som försegår runt omkring mig men på lördag är det dags att ta tag i en liten del av något som gjort ont i så många år. Och jag är så rädd för det jobbiga och för att dra upp det onda som rotat sig fast i bröstkorgen. Min värld borde ha varit raserad med allt som pågår. Men jag lever i min bubbla, försöker hålla den lycklig. Försöker hålla mig själv sysselsatt med bakning,matlagning, pysslande & planering. Syr klänningar, gör tavlor, klipper + klistrar och skriver brev.

Om några veckor åker jag bort i några få dagar för att få ligga nära H. Allt han önskar sig i födelsedagspresent är en puss & att jag kommer upp är en väldigt bra present! Hoppas allt går som det ska. För jag behöver få vara nära honom, prata nonsens och bli sådär överexalterad och få höra att jag är tramsig.

Sover inte längre med spöken i sängen.
River inte sönder min kropp i sömnen.
Vaknar inte av tårar & svulna ögon.
Håller inte längre fast i saker för att de är minnen.

Drar ut blad från dagboken som inte har någon betydelse.
Slänger & sorterar bort allt som har med gymnasieanteckningar att göra.
Snart gör det inte ens ont i mig


att sakna dig eller någon annan.

Nu är det såhär att jag tänker säga hejdå!
Dandelion är ju väääääääärldens finaste bloggnamn (enligt mig) & det känns jättejobbigt att lämna det. Kanske små berättelser tittar in någon gång då & då men det är ändå dags att ta farväl.

Som ni kanske har märkt så har inte mitt skrivande varit på tiptop. Det är mest för att jag inte riktigt vill berätta längre på samma sätt som innan. Innan verkligen brann jag för att skriva ihop mina gamla minnen & få ut all sorg som låg & bubblade. Det kändes skönt att alla hemligheter bara fick finnas där & inte ligga instängda i små svarta lådor. Man kan väll säga att dandelion blivit lite som min kära vän, så mycket mer än dagbok.

Men innan jag säger hejdå så gör jag en "vad händer i ditt liv just nu?" lista


x Jag håller på med en massa syprojekt som jag aldrig avslutar
x Håller på & letar massa porträtt & leker med idéer till en utställning
x Tänker ge mig ut & söka jobb & skrämma bort alla mina monster i mig.
x Börja i terapi snart.
x Skriver på två böcker just nu. Ena har just nu 20 sidor medans den andra bara har hunnit få 2.
- den första har ni redan fått läsa mycket av om ni har varit följare länge
- den andra är ett kapitel om varje pojke som stulit mitt hjärta en kort stund.
x Om jag lyckas få jobb så börjar mitt lägenhetsletande som kommer vara i malmö/lund


Så finaste dandelion, det är med vemod i fingrarna som jag nu säger hejdå. Och finaste läsare det är med vemod i fingrarna & i kroppen som jag säger hejdå till er. Många av er har jag inte en aning om vilka ni är, några av er har skrivit fina mail & kommentarer & ibland lyckats rädda mitt harhjärta.

Tack, verkligen tack.

[ps.lämna er bloggadress eller mail så berättar jag när/var jag kommer skriva vidare]

Selma har hittat en hårsnodd som gör henne lycklig & hon studsar runt i mitt rum. Med andra ord; jag är hemma från min stockholmsvisit.






Tog tåget hem i tisdags kl 17.06 & sa hejdå till H & pussade honom sist 17.04. Sen grät jag i tjugo minuter medan medresenärerna kollade på mig lite småförvirrat. Men jag brydde mig inte för jag fick gråta & jag behövde gråta. Jag ville bara dra i nödbromsen & skrika "stanna det jävla tåget jag måste kyssa honom en sista gång!". Men jag rusade till fönster för att se om han stod kvar på plattformen när tåget sakta åkte iväg. Det gjorde han inte.

Nu har jag hans rygg som bakgrundsbild på mobilen & en gång kom jag på mig själv med att vilja stryka min hand över den. Det blev lite kortslutning i hjärnan & förvirring i hjärtat.


Burial – Archangel

sitter & dricker whiskey, kollar på sommarpratarna & gråter.

19 år. 19 år.

S. jag saknar dig så otroligt mycket ibland, DU dök upp i mina tankar när jag vandrade genom ett halvtomt stockholm igår. Lyssnade på radion, vår låt kom. Det gör så ont ibland att inte alls ha någon kontakt. Det saknas en pusselbit i mig. Du sa att jga alltid hade en plats i dig. Du fattas.


fan.

H försöker göra mig glad men jag är bara ledsen & arg & bara så trött på stockholm. För jag vill bara hem till MIN säng, MINA katter, MIN mamma, MIN bästa vän & mitt så otroligt fina rum & mitt trygghetshalsband.

Telefonsamtal med mamma

- vill du veta något jobbigt?
- ja
- jag tror jag börjar bli lite småkär i H.
- Ojdå.
- mh.
- Men varför är det jobbigt? Det är väll en fin känsla.. och läskig.
- För jag kommer ju inte stanna kvar här & han är så jävla fin mot mig. Du hade gillat honom. Men ja mest läskigt & jobbigt & så oerhört irriterande.

Sov hos H inatt, jag sover så djupt & skönt med honom. Det är konstigt, i min dagbok står det; "vanligtvis är jag en trasig vildkatt, med honom är jag en kattunge som kyper så nära som jag kan.

Utkast från min mobil som skrevs för en timme sedan.

Sådär ont som hjärtat gör, som att förlora något man vet att man aldrig kommer att få ändå. Tunnelbanetåg bort från något fint & känslan av att bara vilja åka tillbaka, ta hans tåg. Till honom, till hans famn, till hans värme, till hans säng. Vakna av en varm kram, en kyss i nacken & den bekväma vackra tysnaden som aldrig är jobbig med honom. Känna höftben mot höftben, räkna leverfläckar & stryka honom på kinden. Det är märkligt hur lite jag tyckte att jag kände för honom när vi sågs & drack kaffe, men två timmar senare ville min kropp bara leta sig in under hans skjorta & tjocktröja. Fem timmar senare- min hand i hans. Mina armar runt honom & kramen som gör att hela min iskalla värld som jag byggt upp raserar. Det blir som en vindpust längst kinden, en regndroppe på huden. Som en stor jävla lövhög som bara väntar på att man ska hoppa rakt in i den & sprida löven runt omkring sig. Som en perfekt höstdag.

Helt enkelt som något som är så oerhört fint att man bara blir ledsen att man inte kan leva där - för alltid.

[inte ens några dagar till.]

Vad gör du just nu?
Lyssnar på Beirut-East Harlem & har Jones i knät.

Vad tänker du på?
Grabben som jag spenderat tid med i en stökig säng, gått promenader med, kollat på när han sover. Grabben som gör att jag inte kommer kunna åka hem från stockholm med ett helt hjärta.

Vad ska du göra imorgon?
Ta mig ett välförtjänat bad efter en massa sjukdom & sen åka in till stan för att möta upp grabben vid kvällen.

Vad gör du om dagarna?
Är mest sjuk hela tiden just nu!! Först muskelsträckningar, sen eventuell lunginflammation. Så jag ser mest på Development Arrested, pratar med katterna Norah & Jones & äter kakor som jag egentligen inte tål men är så goooda!!


Stor katt vs. Normal katt.

Vart är det du bor?
Jag har sedan i mitten av juni bott hemma hos min kära mor, men varit i Stockholm väldigt mycket. Skulle egentligen bara vara här i en vecka nu för att söka jobb, men har bestämt mig för att inte flytta till stockholm. Känner mig inte riktigt redo för det.

Om du fick vara precis vartsomhelst just nu, vart hade det varit?
Ihopkurad i en soffa med en kopp kaffe & grabben jag nyss träffat. Ligga sådär alldeles för nära inpå & så.

Vad är du rädd för?
Livet. Det som har varit & det som kommer att bli. Något som jag inte var beredd på är att min sorts ätstörning har blivit lite svår att hantera. [för er som inte vet så har jag en sorts fobi för att äta ute bland folk. Till och med tugga tuggummi] Så jag är lite rädd för att det bara ska bli värre. Det brukar tyvärr komma när jag är i Stockholm.

Vad längtar du mest efter just nu?
Min mamma & mina två fina små katter som jag saknar så otroligt mycket att jag nästan blir knäpp!!

två dagar hos H.
Vi träffades i onsdags, gick till slakthuset tillsammans i fredags, sov tillsammans hela dagen till 19 på kvällen, sen åkte jag till Arun för att vi skulle till Ace, åkte tillbaka till H vid 01.30 & sov tätt tätt instill med mina feberdrömmar.

Tänker berätta mer om grabben som är så smal att jag är rädd för att han ska gå itu, som kollar på mig med fina trötta ögon & som har så mycket leverfläckar att det inte ens går att räkna.

Vet inte ens vart jag ska börja, är i stockholm
fredag; beyond retro, berns full, trött, utklädd, full, dansa till 5 på morgonen, prata med en grabb till 11 på morgonen & det går inte att förklara.
lördag; kunde jag itne gå, men efter mycket irritation, hat & sjuk bitterhet hängde jag med till ace iaf, dansade hela jävla kvällen & blev uppraggad av en tjej som var så jävla snygg. men jag sa nej för jag ville bara dansa. dumt.
söndag; sov till 16, åkte till hagsätra, sov till idag 16, käka & sov igen. Är numera återhämtad

Dethär har varit den sjukaste helgen på hela året. Om någon såg en brud i svarta hotpants, randig tröja & såg lite ut som audrey hepburn & dansade galet på någon scen eller lite överallt. Så var det jag . hahah uh. Eller en blond superhjälte som sprang omrking med ett lakan runt halsen, så var det jag..

"vore kul att träffa dig. Om inte för att gå hem ihop så kanske bara säga hej, dansa en dans på en klubb."

Såg en video där han intervjuade en väldigt stor artist, han blev så nervös, det hörde jag på hans röst. kära 27 (nu 28) ibland saknar jag dig så mycket att det gör ont i kroppen. Men det känns så skönt att ha insett att vi kommer aldrig bli ett "vi" mer än i vår fina låtsasvärld. Ja i vår låtsasvärld där vi har det så bra & tryggt.  Såna låtsasvärldar du säkert har med andra tjejer också. Ändå saknar jag hur du skrattar, sägger " hmm jaa" på bara det sättet du kan & sen börja på en bra fråga. Saknar ditt leende när du sover, att hålla hand & känna dina andetag när du ligger så oerhört nära & jag har din mun tätt intill min nacke. Och du håller så hårt i mig som om jag ska springa iväg.

Ja, ibland längtar jag så oerhört mycket efter att bli kär & att det ska bli på riktigt. Samtidigt som det skrämmer mig något fruktansvärt. Det är mer än två år sedan det tog slut med Jonas & jag har blivit svårare efter allt som har hänt sedan dess.

Lite märkligt när någon frågar " varför har inte du pojkvän?"
Jadu, något fel måste det ju vara, men jag väntar helre på någon som är rätt än pussar på idioter. Hah åh, en kväll när jag var iväg med mina vänner på en klubb så var en som hängde med äldre, nyskiljd & lite ny i klubbvärlden. Efter timmars pratande stod han förbluffad & sa " Hade jag varit 20 år yngre hade jag fallit på knä för dig, förstår inte hur någon kan låta dig gå".

Det var fint sagt & det kändes i bröstkorgen.

Började måla igen i söndags efter att min faster var på besök hos oss & uppmuntrade mig. började vid 20-tiden & 2 timmar senare satt jag med den här tavlan på golvet. 50x70 är den. Nu ska jag bara köpa ram & så. Sen lägga den tillsammans med allt annat jag någonsin skapat & låta det glömmas.

heh

Strök min hand över hennes iskalla kind & viskade "det är synd att jag aldrig fick lära känna dig." Sen tog jag hennes hand lite lätt, fällde några tårar & sa "sov gott nu, det är du värd."

Vi grät, det kändes som om hon skulle börja andas vilken sekund som helst. Men det gjorde hon inte, inte en endaste gång. För hon är död nu, min mormor. En kvinna jag aldrig fick känna för sjukdomen hann ta henne innan jag fick chansen att prata med henne. Önskar jag visste roliga historier från hennes barndom, om tonårsliv & brustna kärlekar, för det fanns det många historier om. Men det gör jag inte för hon blev sjuk när jag var 6 år & jag besökte aldrig henne på hemmet för jag visste att det skulle göra alldeles för ont.

Vila i frid mormor.
5 Februari 1925 - 22 Oktober 2011

Kväver alla känslorna, men egentligen borde jag ju gråta. mormor är dålig & nära döden, farmor & farfar är dåliga, min farfar åker till lund imorgon för att påbörja strålning, min syster är dålig & min mamma är dålig & det ekonomiska är bara jobbigt.

Men tar jag tag i mitt liv?
Gråter jag ut?
letar jag jobb?

Nej. jag bara gömmer mig på mitt rum. Långt borta från det onda.

Mardrömmar om att gå upp i vikt, selma som sover i min famn. Vaknade & såg att vår döda katt stod vid min huvudkudde, blundade hårt & öppnade ögonen igen. Hon stod kvar. Tredje gången på en vecka som jag känner av hennes närvaro. Vår andra katt Athos har fått åka in på djursjukhus, han har spytt upp allt han har ätit i flera dagar, vi trodde det var allergi.


P.s. måste sluta hindra mig själv från att gråta, måste lära mig att gråta ut. Med andra ord bli lite som jag var innan. d.s.