Inatt var en fin natt. En kompis kom över & så satt vi & pratade & kollade på dåliga musikvideos & jag skrattade sönder. Han kittlade mig & slog huvudet i lampan några gånger & berättade om sin galna kväll medan han låg i mitt knä. Helt plötsligt blev klockan 4 & så sov han över vilket också var fint. För vet ni vad? Allt kändes precis så som det ska kännas. Inga jävla krav på någonting & det var bara skönt att ligga där bredvid honom. För vi båda har våra liv som egentligen är fruktansvärt kaosartade (kanske mitt är lite överdrivet kaos). Det var fint att sova sked & känna hur han sakta sakta somnar & sen vaknar till så fort jag rör på mig. Och höra hans hjärtslag.
nej det här är ingen såndär förälskelse som jag brukar ha, det här är bara himlans konstigt. Skönt att bara ha någon som finns där för mig någon gång & där båda är med på vad det är som gäller.

Vi ligger & pratar i mörkret om hur man blir uppfattad & om svåra kompisar.
jag: jag tror jag är ganska svår
han: det är du. Du är inte alls samma människa här & nu som du är när du skriver. Du är mycket roligare & gladare i verkligheten. fast ganska stängd från början
jag: jo jag vet, det är ganska tragiskt. Folk uppfattar mig nog som väldigt tråkigt, hård, kall medan jag är ganska så tvärt emot när man väl lär känna mig.
han: precis

Vi somnade aldrig riktigt & vid 7 tiden vart han tvungen att bege sig & jag satte mig på uteplatsen med en kopp kaffe & en cigg. Det var en fin morgon även fast jag såg bakfull ut.

Bland orosmoln & illusioner.

18 april - kanske det bara är illusioner, men det är allt jag har.

Vinden drar i gardinerna, jag blev tvungen att öppna fönstret. Röklukten har satt sig i lakanen & jag ligger tätt intill, andas & tänker att såhär skulle det vara att ligga bredvid honom på sängen & halvsova. Dra in lukten av rök från hans tröja. Egentligen så vet jag att detta bara är ett par rosa lakan som inte alls tillhör mig. Men det känns fint. Som om det stämmer. Mitt hjärta slår i tusen slag & mina ord vandrar omkring i mitt huvud & jag hör mig själv säga "jag saknar dig när du sover." Där ligger han i sin slitna t-shirt & de där kalsongerna som jag skrattar åt. Där ligger jag i ett linne med den där fina spets bhn som jag köpte häromdagen & i de där fina trosorna som matchar perfekt även fast jag inte köpte dem tillsammans. Och jag ler. För att jag inte ville förstöra någonting genom att bara göra honom en i mängden. Så jag låg stilla och bara höll om honom.

Värmen från hans hud går genom hans tröja & jag blir alldeles för varm & vänder mig om. Stirrar ut i ingenting, på ljuset från gatulamporna. Allt snurrar, jag ångrar mig, jag blir rädd, han sover. Går upp ur sängen & tar på mig en stor tröja & de där gräsliga byxorna. Sätter mig på trappan utanför dörren när jag hör hans steg genom ytterdörren. [åh, jag kan inte andas snälla snälla jag är rädd].

Han sätter sig bakom mig & håller om mig & säger " jag får ett bloss". Ett bloss & jag känner hur den varma röken rör lätt vid min nacke. "jag saknar dig när du inte är bredvid". & jag faller genom marken. "var inte rädd, det gör ingen nytta, du vet det. Jag tänker inte göra som han. Jag är inte han.” & jag svarar tyst ”jag vet. men.ja.”. En djup suck, handen genom håret, ett sista rökfyllt andetag. Ställer mig upp & han reser sig likaväl. Han kollar på mig & mina ögon viker undan.
Han säger " jag är inte som dem. Jag tänker inte låta dig falla igen."
"lova ingenting, löften är till för att brytas"
"Kanske för dig."

Vi går in, smyger upp för trappen så att ingen väcks. Lägger oss i sängen, han längst in mot väggen & jag håller om honom. Jag kan inte hjälpa att säga tack. Han vänder sig om & säger "tacka inte, det är så det ska vara för alla." Ett leende i mörkret & mitt ansikte vilar sig mot hans hals.

Men egentligen ligger jag här, ensam, i de fina underkläderna. Snurrar det rosa täcket hårt runt omkring mig så att det kanske kan bli en trygghetskänsla. Men den kommer aldrig så jag sätter på mig de fula kläderna, röker ensam & stirrar ut på gatan. Och säger högt "sluta nu, du måste sluta nu."

21 april - bland trummor, vulkaner & toner från hemlig kärlek.

Mitt emellan vinterns sista andetag & vårens ljud stod; jag, iförd den svarta kappan som jag aldrig riktigt velat använda. Men idag kändes det som om den passade där jag stod. Väntandes på tåget som skulle ta mig någon annanstans än den här enformiga platsen. Allting snurrande omkring & jag tänkte ”Kanske mina tankar kan få en chans att samlas när jag tar de bräckliga stegen på kullerstensgatorna. Kanske jag låter mina ord bli en del av den nya skrivboken istället för att bli viskningar som han aldrig hör. ”Men allt var bara onödiga kansken som aldrig blev av.

Det var någonting som fick mig att tänka; jag borde gå på det tåget som kommer. Det är något som får mig att göra den ovanliga saken som att gå åt vänster när jag går innanför dörrarna. Jag önskar att jag aldrig någonsin hade gått åt vänster.

Med de röda hjärtformade solglasögonen som dämpar vårsolen sätter jag mig ner på ett tågsäte utan att se mig omkring, utan att se om någon jag kände & inte ville prata med satt i närheten. Jag hör ett dovt ”ursäkta mig” mellan tonerna av Chet Baker medan jag skriver om honom i min skrivbok & berättar för den att det är svårt att andas när hjärtat är tyst. Jag lyfter blicken & kollar runt mig när jag ser honom i sin svarta kappa & i de där solglasögonen som jag har sett honom bära när jag råkade på honom på stan. ”Är det ledigt här?” Jag får bara fram ett meningslöst ”eh, ja det är det”. Med det där fåniga leendet & jag känner hur hjärtat inte är tyst längre, det slår hårdare än någon gång förut. Som alla trummor i världen & det bubblar i mig som ett vulkanutbrott, ja fast på ett bra sätt. Jag undrar om han hör.

24 april – Bland den somrigaste indiepopen & den hippaste electron.

Ibland händer det att jag tar mig själv i kragen & försvinner iväg, kanske till en fest. Det gjorde jag igår, till en ettrig liten tjej med gyllenblont hår som är självlockat. Egentligen vet jag inte varför jag var där för vi kände ju inte varandra eller jo vi har känt varandra en kort stund. Hon hade kommit till mig i skolan när jag satt i rökrutan & ritade cirklar i marken med en pinne. Jag la inte märket till henne förens hennes bruna converse stod i en av cirklarna. ”Tja, du har inte en cigg jag kan få låna?”. Fuck. Jag vill inte ge henne en cigg, jag klarar inte av henne. ”jo vänta lite, går det bra med John silver?” säg nej, säg nej, säg nej. ”åh ja klart det gör!”. Lika mycket som jag vantrivdes med att ha henne där så gillade jag hennes närvaro. Hon satte sig på marken bredvid mig utan något tvekande, tände ciggen med tändstickor & sa ” Det är nu det är pinsamt att komma på någonting att prata om, egentligen skulle jag väll sagt något om vädret men hur jävla intressant är det?”. Konversationen fortsätter & vi pratar på som om vi känt varandra hela tiden. Vi pratar om de där jobbiga flickorna som jämt ockuperar alla speglar som existerar, om pojkarna som inte har någon koll på hur man ska klä sig, om lärarna som antagligen någon gång kommer ligga med varandra på skoltoaletten & om festen hon ska ha på fredag för hennes föräldrar skulle ändå iväg. Och hur välkommen jag var trots att vi inte kände varandra.

Så där stod jag utanför hennes byggnad med en flaska vin i handen & ett paket cigg i den mintgröna lilla handväskan.  Tog nervösa ciggbloss & lutade mig mot den hårda kalla väggen. Hela tiden tänkte jag ”Fan, den här klänningen sitter tajt & är så jävla tråkig, jag skulle ha tagit en gigantisk bagy t-shirt med det där snygga trycket istället. Herregud, jag känner mig verkligen som en stor valross trots att jag har ju faktiskt en ganska så snygg kropp, det är lixom inget fel på den egentligen. Men tänk om hennes vänner är sådär jobbigt dömande som jag är? Tänk om det kommer vara jätte fina pojkar där & alla andra kommer vara finare än mig? Jag dör.” Kastar ciggen på marken, tar ett djupt andetag & tar de tunga stegen upp för trapporna. Där är hennes dörr precis som hon sa på våning 2, den första till vänster.

Utanför dörren hör jag hur electron pumpar & hennes röst som skriker & skrattar. Festen verkar ha börjat & jag öppnar dörren & kliver in i en helt fruktansvärt vanlig svensson lägenhet. Beiga väggar, bruna ramar på barnfotografierna, fejkat trägolv & en brun/beige matta. Hon ser mig precis när jag håller på & tar av mig de hårt snörade skorna & skriker ”YEAH du kom! Fan va gött, har du något att dricka? Jag gör drinkar annars ” Jag visar upp vinflaskan & säger att det är lugnt än så länge, men att jag gärna tar en drink lite senare. Hon leder mig in i vardagsrummet, även det i beige, där det sitter folk som jag bara sett snabbt i korridorerna i skolan alltså absolut ingen jag känner här. Det plingar på dörren & hon springer tillbaka dit medans jag är artig som en riktig människa & skakar hand med alla. Där var: Aleksander, inte med x utan ks & han hade en blondbrun lockig frisyr. Han var inte sådär jätte söt men om jag hade druckit tillräcklig så hade han funkat. Bredvid honom satt en till kille vid namn Daniel som hade korpsvart hår med den blekaste hyn jag sett & de blåaste ögonen. Tror tjejen bredvid honom hette Sandra som hade lika svart hår & en septumpiercing & vad jag uppfattade så var de tillsammans.  En tjej vid namn Emma kommer gåendes från en grön ipod & presenterar sig. Jag slår vad om att den tjejen bloggar under något pretentiöst indienamn. Jag skrattade inombords när jag såg henne. Sen reser sig även en tjej som jag tror hette Megina vilket jag fnissade åt för jag trodde hon sa vagina. De börjar fråga ut mig om hur jag hamnade här & tusen andra frågor, vilket gjorde mig så obekväm att jag ursäktade mig för jag tänkte gå & ta lite dricka.

Jag går ut i lägenhetens Ikeakök & letar upp ett vinglas när jag hör en röst som mumlar dovt ”förföljer du mig eller?”. Jag tror mitt hjärta stod still i evigheter efter att jag vände mig om. ”hah, nej jag tror det är du som förföljer mig..”  han ler & säger ” ja det är nog det mest logiska eftersom jag alltid råkar sätta mig vid dig på tåget & nu kom jag ju till festen efter dig haha.” Jag ler & säger ” mm precis stalkerboy.” Tar mitt vinglas, korkar upp flaskan & tar en klunk & han säger lättsamt. ”äntligen någon som vet att man inte ska dricka äcklig vodka eller cider & äntligen någon som dricker vin ur ett vinglas & inte ur ett fattigt 5kronors Ikeaglas”.

Jag skrattar till med ett fånigt leende & dansar ut i vardagsrummet, fram till ipoden för att sätta på lite dansmusik, fler människor har anlänt, istället för de åtta som vi var från början är vi ungefär en tjugo personer i rummet. Min fina gyllenblondin springer fram till mig & kollar vad jag väljer. Det blir magnetic fields-too drunk to dream. Klara (som min fina gyllenblondin heter) skriker till av glädje eftersom vi båda älskar den & vi börjar dansa som om det är sista gången vi dansar. Efter jag har valt låtar ett tag så går jag ut i hallen för att röka & få lite luft efter en lång stunds dansande. Faller pladask på golvet för att få på mig mina skor men det går inte så bra så jag tar ett par fina herrskor i brunt skinn. Tar min kappa & min mintgröna handväska & går ner för trapporna. Väl nere utanför dörren tänder jag ciggen & lutar mig tungt gentemot väggen. Dörren öppnas & jag tänker ”helvete heller, jag orkar inte”. Där kommer han ut genom dörren, tror inte han såg mig för han går rakt ut & tar ett djupt andetag. Jag säger ” nu förföljer du mig igen.” Det är han som börjar skratta nu & hur lätt som helst så fortsätter vi prata som om detta inte är något pinsamt alls.

Han har de finaste skrattrynkorna vid ögonen, mörkbrunt hår & rödbruna ögon. Han står där i ett stort svart linne med djupa hål i ärmarna & tydligen så har jag tagit hans skor. Men jag förklarade att det bara var av kärlek eftersom jag tyckte att det var de enda snygga skorna som fanns där, jag kunde ju inte riktigt få på mig mina. Efter x antal minuter i kylan & 5 cigaretter går vi in i lägenheten igen. Folk har blivit fulla & dansar vilt på sofforna & golvet, jag ler mot honom, som förövrigt har presenterat sig som Erik, sen springer även vi in på dansgolvet. Vi dansar till den ljuvaste indiepopen, springer ner & röker, hånglar i köket, skrattar, dricker mer vin & dansar ännu mer. Min vinflaska är tom & Klara kommer inrusande med sin klänning på sniskan & en vodkaflaska i högsta hugg & skriker ”Nu jävlar ska jag blanda en drink till dig baby”. Jag har inte en aning om vad den där drinken innehöll men den var god & jag drack flitigt, sprang ut på dansgolvet igen & dansade. Såg plötsligt att det fattades folk, Erik fattades. Hans vänner fattades.  ”Klara, jag tror jag drar hem nu, jag skulle ha varit hemma redan” Hon sa att det var lugnt & pussade mig på kinden & sa ”vi hörs av imorgon baby fast ja det blir nog sent för jag lär ju vara ganska bakfull” sen fnissar hon & kramar om mig.

Jag snörar på mig skorna, knäpper kappan & snurrar halsduken runt, runt, runt. Letar maniskt efter den röda baskern & hittar den under alla jackor & halsdukar. Hans jacka är kvar, men inte hans skor. Jag lunkar ner för stentrapporna & drar handen längst räcket. Går ut genom dörren, tänker inte utan bara går, hör inte rösterna för jag har satt igång min mp3 med de ljuva tonerna från Bon Iver som behövs. Någon tar tag i min axel & jag skriker till. Vem fan blir inte rädd om någon tar tag i ens axel & klockan är 4 på natten/morgonen? Jag ser Eriks bruna hår, en vinröd kofta & säger ” vänta jag måste pausa musiken”. Han frågar om jag ska gå hem & varför, säger att han tycker jag borde stanna, att jag är kul. Jag säger att jag inte kan, en annan gång kanske. Då säger han ” men, vill du gå en runda med mig? Snälla? Jag ska bara springa upp & hämta jackan.” Jag säger okej då, han springer upp & kommer ner med två vinglas in händerna & ger mig ena. Vi pratar om allt, jag berättar att jag ofta har kollat på honom på avstånd, att jag tyckte han var fin. Att jag har skrivit om honom i min bok fast det bara är jobbigt flickigt tonårsprat. Han skrattar & säger att han brukar kolla på mig på avstånd också, att han satt sig vid mig med flit. Att han brukar kolla på mina bilder på facebook. Jag säger ingenting utan bara ler, tar ännu ett rökfyllt andetag & lägger mig ner på trottoarkanten.Han sätter sig bredvid & säger ingenting, stirrar upp & jag ser hur röken kommer ut ur hans mun. Jag önskar att jag fick vara röken, att jag fick vara cancern som sakta byggs upp i hans lungor så att jag fick vara med honom alltid. Eller om han var cancern som bosatte sig i mig, fast det har han varit länge redan.

”du borde stanna här hos mig, det kommer aldrig bli likadant det vet du.” Hans ögon stirrar in i mina, jag viker undan & kollar på mobilen där klockan visar 5.

26 april- tunga steg & hjärtat är inte tyst längre det slår högre & hårdare än förr.

Enklaste hade ju varit om jag hade låtsas som om kvällen aldrig hände & som om alla hans kyssar & ord bara var de nattliga illusionerna. Men det hände, det var på riktigt & kanske det är det som gör mig så knäsvag? Idag undvek jag människorna som var på festen, tror att jag inte ens var ute i korridoren förutom när jag gömt mig bakom mina solglasögon & gått ut för att röka. Men det går inte alltid att undvika folk. Speciellt inte Klara. Står där i rökrutan med några andra & ser fortfarande cirklarna som jag ritade i fredags. Ännu en gång när jag står & stirrar på dem dyker ett par bruna converse upp mitt i allting. Jag kollar upp på en glad gyllenblondin som säger högt ”du fick till det i lördes haha”. Jag känner mig obekväm, måste alla veta? Så jag svarar tyst ”hah äsch, det var ju ingenting mer än en alkoholiserad flört.” Klara kollar på mig med sina stora ögon & ler. Hon säger snabbt ”men ni var jävligt fina tillsammans, bara säger det. Visste inte om att ni kände varandra!” & jag svarar ” det gör vi inte heller, vi känner bara illusionerna av varandra. Drömmarna som fick bli sanna för en kväll betyder ingenting.”

Hon kollar på mig igen & den här gången säger hon ingenting utan tar bara bloss från cigaretten. Sen börjar hon prata om vad andra gjorde på festen & vilken tur det var att det inte var så mycket att städa. Om hur det var massa människor där som hon inte kände & om en pojke som tydligen var fin som heter Jakoph. De hade pratat tills det blev ljust & han hade fått hennes nummer. Tydligen så skickade han väldigt fina sms som hon läste upp. Allt jag tänkte på var Erik, hela tiden. Tänk om han hade skickat fina sms till mig, fast det kan han inte eftersom han inte har mitt nummer & jag har inte hans. Det är lika bra att låta drömmar få vara drömmar. Som någon en gång sa på tvn ”det kan vara farligt att få sina drömmar uppfyllda. För vad ska man drömma om & längta efter när det inte finns någonting där? Vi behöver alla drömma & längta för att fungera. Det tror i alla fall jag.” Jag stirrade på tvskärmen & sa lågt ” det tror jag med”.

Skoldagen bara fortsatte, jag kollade på mobilen & hoppades på att få ett sms från ett okänt nummer. Men det var tomt, inte en vibrering, ingenting. Jag tog några tunga steg mot bussen som skulle ta mig in till staden när han plötsligt står där. Mitt hjärta slår högre & högre, jag blir varm & måste ta av mig jackan. Han ser mig & det känns som om världen går i slow motion, han ler lite smått & jag ler tillbaka. Sen ser jag att han inte står där ensam, han står hand i hand med någon annan.

26 april- det är inte enklare att leva på kvällen när ens hjärta har tystnat.

Mitt ibland längtan & oro svävar jag ibland, som om hoppet sitter fast i mig & inte riktigt kan lämna allting bakom. Han kanske inte gillade den tjejen. Han kanske inte ville hålla kvar handen där den var. Han kanske önskar att den handen tillhörde mig. Men det här är bara sådant som snurrar när fullmånen blänker över den iskalla ytan på havet samtidigt som himlen blir upplyst av gatulamporna från staden som aldrig sover, precis som jag. Men ändå kan jag inte sluta önska att han låg bredvid. Jag hörde från en man som pratade att ” vi är tillbaka på istiden där inte ens ett brinnande hjärta kan överleva”. Och jag kunde inte göra annat än att hålla med för det är precis så det känns nu. Hur ska tron på kärlek överleva när något sådant här händer.

Jag ger upp nu om det är okej, kärlek kommer aldrig att hända mig. I alla fall inte på det sättet jag önskar. När hoppet har byggts upp & krossas kan ingen egentligen förvänta mer än att man ska falla. ”man lär sig av sina misstag” & mitt misstag var att hoppas på honom. Men istället för att ligga & älta i det här så måste jag ta tag i min vardag, ett krossat hjärta som har slutat att slå stannar inte upp verkligheten.

28 april- precis när man tror att man aldrig ska hitta tillbaka.

På golvet i vardagsrummet ovanpå den mörkröda mattan stannade jag när jag kom hem från skolan. Låg där i flera timmar & lyssnade på Chet Baker & tänkte att livet inte kan bli mer melankoliskt än såhär. Klara kollade på mig med uppspärrande ögon när jag sa att jag såg honom hålla hand med någon annan. Hon sa att hon trodde att jag visste. Men nej jag visste ingenting. Jag visste inte att de hade varit tillsammans i flera månader, att de hade ett öppet förhållande, att det var den enda anledningen till att de kunde vara tillsammans. Har du någonsin känt hur det sticker till i hjärtat & chocken gör dig paralyserad i armarna? Så känns varje sekund som jag tänker på vad som hände den där natten & den där kyssen precis innan jag gick. Och att det inte betydde någonting, jag betydde ingenting.

Telefonen vibrerar men jag orkar inte ta den, det är ändå bara Klara som har kommit på något som hon anser är kul & som jag just nu inte finner någon glädje i. 5 minuter senare vibrerar den igen & jag går upp & tar den. ”okänt nummer”. Tänker inte på vem det skulle kunna vara, läser det & herregud.
”Hej, jag tänkte bara säga förlåt för i lördags natt. Eller inte förlåt för jag ångrar ingenting, men när jag såg dig vid bussen så insåg jag vilken idiot jag hade varit. Du är fin & jag hade verkligen gillat dig, 6 velat vara med dig om det inte hade varit för henne./ Erik”

Jag får inte fram ett ljud, jag kan inte skriva någonting som förklarar all ilska så jag skrev;
”det var fel, jag visste inte om någonting. Mitt hjärta stannade när jag såg er, blev verkligen chockad. Men säg inte att du gillar mig, säg ingenting sådant till mig för det är inte okej. Du har henne & jag kommer aldrig vara någonting, det vet jag. Bättre om vi bara låtsas som om det aldrig hänt & fortsätter att bara vara varandras illusioner & drömmar.”

”Kanske det är bättre, men jag gillar i så fall illusionerna väldigt mycket. Det är mer komplicerat än vad du tror. Jag vet inte ens varför jag fortfarande är med henne, jag vet verkligen inte varför. Det finns ingenting kvar där för mig.”

”varför säger du detta till mig? Säg det till henne istället, det gör ingen nytta att du skriver sådant till mig. Det ändrar ju ingenting. Jag bara förväntade mer av dig, ja att du skulle vara så bra som du verkade. Men jag hade fel, du är inte bättre än någon av de idioter jag har fallit för förut.”

Fick inget svar, stirrade på mobilen, raderade hans nummer så att jag inte kunde skriva någonting till honom. Raderade allt efter att jag hade skrivit ner det i dagboken. Raderar honom. Han får bara fortsätta leva i min bok, även fast han inte är värd det.

4 timmar senare;

”är du hemma?” Va fan, vad vill han, det är över nu. ”ja hurså?” får svar snabbt ”kom ut.”

Tar på mig skorna, kollar mig snabbt i spegeln & tar på mig den röda baskern.  Där står han med den där kappan & solglasögonen. Mitt hjärta slår men det är ändå tyst. ”vill du gå en runda?” nej, nej jag vill fan inte gå en runda med dig, jag har ingenting kvar att säga. ”Visst, ska bara hämta jackan.” 
- hur är det?
-bra bara lite trött. Hur visste du vart jag bodde?
- klara berättade för mig.
- okej, vad vare du vill?
- Jag gjorde slut med henne för en timme sen. 
- jaha okej, hur känns det?
- kluven, jag har inte känt mig så fri på länge. Men det känns som om jag är fast i en bur ändå. 
- okej.

Förstår inte varför jag inte kan säga någonting. Det känns som om någon har stulit alla mina ord & gömt dem så att jag aldrig kan hitta dem i hans närhet. Han skrattrynkor vid ögonen finns inte där eller egentligen kan jag inte avgöra det för jag vågar inte titta på honom & han har solglasögon på sig. Tänder en cigarett, tar ett djupt andetag & låter röken sakta åka ut från mina lungor. Han frågar om han kan låna tändstickorna. Jag säger ingenting utan bara ger honom dem. ”tack”. Där går vi på trottoaren längst skogskanten & röker under total tystnad. 
- jag gjorde sluta för att jag klarade inte av att ha dig i tankarna när jag var med henne. Jag klarade inte heller av att hoppas på att möta dig varenda gång jag gick någonstans & samtidigt som jag var rädd för att du skulle se oss två tillsammans. Som i förgår.
- okej
- har du ingenting annat att säga?
- nej vad tror du? Vad vill du att jag ska säga? Ska jag slänga mina armar runt dig & skrika att du är det finaste jag vet? Nej. Det tänker jag inte göra. Vi känner inte varandra, jag gillar inte att jag tänker på dig för mycket. Du är ingenting mer än en illusion & du kommer aldrig bli det. 
- Men va fan, nej klart som fan att jag inte vill det. Jag vill bara att du ska förstå att jag faktiskt gillar dig, att jag tänker på dig minst lika ofta som du tänker på mig.
- Då ska jag sluta tänka på dig så kan ni bli tillsammans igen.
- Det vill jag inte, det är över.

Vi säger inte så mycket mer, jag måste gå hem för jag har så mycket att göra (egentligen har jag ingenting att göra men jag låtsas som det. Jag vill inte vara kvar, jag orkar inte mer.) Han säger ”hejdå vi hörs kanske senare?” Jag svarar ” kanske, men tror inte det.” När jag kommer in i hallen bryter jag ihop totalt, mina knän viker sig & jag faller handlöst ner på dörrmattan. Tårarna kan inte sluta komma även fast det inte finns någon anledning. Han vill ju ha mig, jag vill ha honom. Men jag tänker inte låta honom förstöra mig. Jag är starkare själv, det är så det ska vara.

29 april- ingenting betyder någonting när vi dricker & dansar, eller hur?

Hon springer upp & kramar mig hårdare än hårdast när hon ser mig. ”berätta ALLT, verkligen, verkligen ALLT.” Jag berättade att han kom till mitt hus, vi pratade lite & att jag avfärdade honom ganska hårt. Jag berättade allt som han sa & om hur han betonade orden. Och säger till henne att jag inte har någonting mer att berätta, det hände ingenting mer & nej jag har inte hört något från honom. Jag ska låta vardagen gå som vanligt även fast han snurrar runt i mig hela tiden. Även fast jag ligger & stirrar på mobilen med förhoppningar om att han ska skriva. Jag kan inte sova utan att ligga nervös & jag kan inte äta utan att vilja spy. Nervositet = kärlek, eller vad det nu än var som Klara sa.

Jag har suttit vid datorn & kollar på bilder på Erik i en halv evighet känns det som. Han är lika fin på alla bilder men då & då dyker det upp bilder på dem tillsammans. Mitt hjärta knyter sig & jag hör mig säga ”fan sluta nu. Det är över.” men jag vill fortfarande ha honom.

Klara har bjudit med mig till en fest där hon är säker på att Erik inte kommer att vara, för det är människor som inte känner honom där. Så jag följer med ganska motvilligt för jag måste ut, jag måste hitta någon annan att bygga mina tankar på. Jag & den där stora bagy t-shirten med trycket på. Jag känner mig bekväm med min flaska vin & börjar dricka så fort vi kommer innanför dörren. Musiken spelas högt & Klara drar in mig i köket för att hålla henne sällskap medan hon blandar en likadan drink som den där drinken jag fick på förra festen. Det kommer in en söt pojke i rummet & han är nästan lite finare än Erik, men bara nästan. Klara & jag skrattar högt & är sådär löjliga mot varandra & härmar folk när jag hör ”är det någon som vet vart de har vinglasen?”. Jag tänker att det är den nya fina ersättaren som säger det så jag vänder mig om snabbt & säger med ett leende ”ja minsann jag vet exakt vart de är, skönt att det finns en vinpimplare till här”. Allt händer på några korta sekunder & jag inser att killen som letar efter vinglas inte är han. Det är Erik.

3 maj- tårar i ett badrum & cigaretter som gör att jag inte kan andas.(läs han inte cigaretter).

Det var egentligen ingen direkt bra fest fast den var ju rolig från början. Men när han dök upp blev det så svårt att le & dansa & vara social. Jag försökte visa att jag klarade mig helt galant utan honom så jag intog golvet med alkoholiserad dans & ett leende. Då & då möttes våra blickar men jag vek undan snabbt när jag såg att han log mot mig. Jag log inte tillbaka utan bara fortsatte att försöka låtsas vara bekymmerslös. Men då & då kände jag hur det brast inom mig & att jag inte orkade med charaderna mer så jag snubblade in på toaletten, kollade mig i spegeln & tänkte att jag aldrig har sett någon mer tragisk människa än min spegelbild. Det knackar på toalettdörren så jag öppnar den. ”snälla kan du sluta förfölja mig? Det är över okej?” han kollar på mig & svarar ”jag förföljer inte dig, jag behövde ta en paus från alla människor. Toaletten brukar vara det enda stället där man kan få lite lugn.” Jag nickar & säger att det stämmer & klämmer mig förbi honom när han står där i dörröppningen.

Jag känner hur hans hand rör min midja & håller fast mig. ”jag förväntar mig ingenting av dig, jag förväntar mig inte att du ska gilla mig, hålla om mig & prata med mig. Men kan du inte bara hålla min hand en liten stund här på toalettgolvet?” Jag nickar igen & så följer jag med honom in igen där vi sätter oss på golvet. I tystnad, hand i hand & i fylledimman lutar jag mig mot hans axel som leder till en kyss precis vid min tinning. Han är fin, jag gillar honom & säger ”jag känner mig som en naiv idiot för att vi inte känner varandra, men när jag är med dig så har jag ingen klump i bröstet. Jag har ingen ångest som har satt sig i halsen, jag har inga tårar som ligger & väntar förutom trygghetstårar.” Han håller min hand hårdare & det knackar på dörren & någon skriker att det är fan inte rätt att ockupera den enda toaletten som inte är nerspydd. Vi reser oss upp & öppnar dörren.

JAG HATAR ATT JAG ALLTID TÄNKER PÅ ANDRA MEN ATT ANDRA ALDRIG TÄNKER PÅ MIG.

precis sådär känns det nu. Hatar att se mina klasskamrater skriva fina meddelande till varandra på facebook. Hatar att jag skriver det till andra, hatar att det aldrig är någon som skriver det till mig. HATAR att jag tar åt mig, hatar att jag känner mig bortglömd, hatar att känna mig hatad, hatar att känna mig som ett jävla orosmoln. hatar att jag är kär, hatar att jag inte vet om det är ömsesidigt, hatar, gråter, hatar, hatar, hatar, hatar att jag bara försöker bli annorlunda hela tiden men att ingen märker någonting. hatar när folk tar creds för sånt som jag har lärt dem.

först & främst hatar jag att jag är en sån jävla kräfta:
"Till det yttre kan kräftan verka hård, men i själva verket är hon oerhört känslig. Ibland gömmer hon sig bakom sitt skal, när känslorna blir för starka. Liksom krabban är hon en tapper krigare när hon eller de hon beskyddar är i fara."


Exakt verkligen exakt det här är jag.
[jag hatar det. för det förstör mig så lätt eftersom jag nästan aldrig känner mig behövd]

Omtänksamma Kräftan sätter familjen och vännerna i främsta rummet. En hemkär och förstående natur som värdesätter långvariga vänskapsband. I relationer och samarbete kan Kräftan vara försynt och försiktig, tassa lite som katten kring het gröt. En reserverad men samtidigt social natur. Kräftan är känslig för omgivningens reaktioner och söker uppskattning och bekräftelse.

Kräftan är en romantiker som tycker om att samla minnen. Uppväxtmiljön och barndomsvänner brukar ha stor betydelse långt upp i åren. En trofast och varmhjärtad person, som är angelägen om att bevara kontakten med släkten, vännerna och sin historia. Kräftan älskar att samla foton och ägodelar som väcker kära minnen.

Vattentecknet Kräftan styrs av Månen. Det gör Kräftan sensitiv och lyhörd. En sökande känslomänniska med hjärtat på rätt ställe. Den som är präglad av detta vattentecken sträcker gärna ut en hjälpande hand. Den stora känsligheten gör att Kräftan är sårbar till sin läggning och tenderar att ta saker personligt. Samtidigt finns en outtömlig värme som Kräftan gärna delar med sig av. Det är viktigt för Kräftan att känna sig behövd och uppmärksammad, att få sympati och uppskattning. Med sin mjuka och förstående läggning får Kräftan många förtroenden och själsfränder. Den som är präglad av detta emotionella tecken söker sig gärna till roller där möjlighet ges att visa omsorg om andra.

En beskyddande läggning är kännetecknande liksom ett stort trygghetsbehov. Kräftan ställer alltid upp för en vän i nöd och behöver få uttrycka sitt rika inre liv. En kreativ ådra hör ofta till bilden. Intuitionen är stark och hemmet är Kräftans bas. En fantasifull och humoristisk känslomänniska, som gärna roar och pysslar om sina närmaste.