JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT TRÖTT PÅ:
-dessa jävla mammabloggare " 17 år & mamma, 19 år & mamma" blablablablablablabla
- tjejerna som var cpfjortisar innan som helt plötsligt blivit "indie" & "fashion"
-sminkbloggar. ja vi vet ni har asmycketsmink, ja jag är skitavundsjuk. nej jag orkar inte se att du har 8 olika sorters cpdyra märken fast alla har exakt samma färg.
- s.k. "må bra bloggar" eller nej nej nej snarare " få en att känna sig som värsta jävla fettot bloggar". jävla fittor.
 
ja & sen så vill jag även döda scooby doo 2 för att den var så jävla läskig att den fick mig att börja gråta. vilket tyvärr är sant. Kära läsare. jag är inte tuff längre. jag gråter av scooby doo monster,

[bild; dethjunkie]

sov hos pojken vid havet inatt, jag är inte kär i honom längre. Eller så var det bara att det var så mycket turbulens hela den kvällen hos honom att jag inte kunde slappna av. Mycket hände, inget som jag orkar förklara. Jag vet inte ens hur det kom sig att jag åkte dit. "du kan komma hit om du vill" & jag svarar " ja jag tar tåget om 30 minuter. Jag har nog aldrig varit så blyg, jag sa knappt ett ljud såfort jag kände mig en smula otrygg. jag brukar inte vara blyg. Sen när vi låg där bredvid varandra i sängen & kollade på tv-serier så väntade jag på att han skulle ta min hand. Det gjorde han aldrig, jag la min hand på hans arm istället. Fast när vi stängde av datorn kurade han ihop sig med mig & jag väntade på en puss. nixnej alltså. Frustrerad tjej kan jag absolut påpeka.

Men just nu sitter jag ensam i s.k. brustna hjärtans hus & är paranoid. Tror konstant att någon knackar på dörren/fönstret är lite rädd för att somna också. vill inte ta tag i livet, vill inte ta ansvar, vill inte göra mat, vill inte diska. Vill inte röka, vill inte ha kaffe, godis, kakor, någonting. eller jo, sova tryggt tack.

Jag var 7 år & det hade under lång tid varit turbulens i min familj. Pappa hade varit otrogen & mamma var ensam lämnad kvar med barnen varenda gång han drog ut på spelningar med sitt dansband, vilket tydligen var ofta.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den här tiden (jag har mer eller mindre förträngt det). Men något jag aldrig kommer att kunna glömma är när det blev officiellt.

Ingen i min klass hade skiljda föräldrar det var inte så himla vanligt där jag bodde. De flesta i min klass var även det första barnet för sina föräldrar medan mina hade 2 st till som var 9 år respektive 5 år äldre än mig.

Det kom till den dagen då jag kände att jag ville berätta för någon om hur det låg till så jag anförtrodde mig till någon som jag trodde jag kunde lita på. Jag berättade att mina föräldrar hade separerats & att min pappa hade flyttat ut.

Dagen efter kommer många av tjejerna i klassen & frågar " Emmy, vart är din pappa?". Jag skämdes & svarade att han var på en resa, de sa att jag ljög, jag kollade på tjejen som jag hade berättat för. Hon stod & skrattade.

Jag var 7 år & barn kan vara så grymma. Jag känner fortfarande den brännande känslan som kom i den sekunden, jag kommer nog aldrig glömma.

Jag skäms fortfarande över att berätta att min pappa var otrogen. Och att han faktiskt hade varit det i många år, med många kvinnor. Min mamma hade varit blåögd & vägrat inse det trots kvinnorna som ringde & berättade.

Jag & mina syskon har aldrig pratat om det, vi har alltid vetat men aldrig sagt någonting. Vissa dagar önskar jag att jag hade stått upp för min familj & ärligt sagt “min pappa har flyttat”. Jag önskar att jag vågade erkänna att vår familj var trasig.

De senaste åren har allting kommit tillbaka till mig jag insåg inte förens jag var 15 vad som egentligen hade hänt i mitt liv.

Snart fyller jag 18 år & det är fortfarande svårt.