På tåget hem från stockholm
åh fina underbara stockholm
Det känns så oerhört tomt & trisst att lämna det.
Tårar på tåget, cigarettbehov & har inte riktigt sagt hejdå till Frida & Arun.
Men som min bror sa " antar att vi ses snart"
Ja stockholm & hagsätra & Arun/Frida, vi ses snart.

För jag har aldrig mått så bra & kännt mig så fri från bekymmer som där uppe.
Visst har jag drömt mardrömmar om människor från det förflutna
Visst har jag vaknat gråtandes & skrikandes.
Men det har varit okej  för jag vet att jag inte behöver träffa dem.

Det är över, tårarna & sorgsenheten är borta.
Som en vän i stockholm sa " du är ju typ alltid lycklig & mår alltid jättebra & har hela tiden världens bästa dag"
Ja, TÄNK FÖR ATT DET ÄR SÅ. Nu kan det  seriöst bara gå neråt.
 för går det uppåt så vet jag inte vart jag ska ta vägen med alla lyckliga känslor.

Hoppas ni som läser har en jättefin sommar & har dansat sönder på dansgolv & i festivallera!




IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH ÅH heja livet ändå, tur att jag aldrig bestämde mig för att dö, det här är så bra nu

Sedan sist; Stockholm är så fint nu. Arun, Frida, Emelie & nu lärt känna Carl också. Bra människor, fina människor &
ack så ont det gör att försvinna från dem. Vi hänger mycket på Sommar! dricker mycket öl, dansar jättemycket,
vandrar hem klockan 3 på natten, pratar om livet, om kärlek, om musik, om nonsens, om nyan cat & hysteriskrattar
för a-teens ( ack så internt).

Igår hann jag med att träffa dem allihopa. (nästan)
Frida för en pratstund & umgås medan hon bakfyllekäkade på ett indiskt ställe.
Arun som lyckas fucka till sitt liv lite ännu mer & en kaffe & min kaffehysteri jag får.
Carl som jag träffade för första gången igår & vi stannade uppe hela natten & pratade om musik i minst 6 timmar, sen
var det så mycket skitsnack & löjlighetsprat & "jag är tuffare än dig" historier. Försökte sjunga honom tll sömns men
varenda gång jag slutade sjunga så vaknade han till & sa fortsätt. Gav upp. Det var en konstig kväll, för jag mår så
konstigt nu.

En kväll med Arun & Emelie & fotande uppe på ett tak i stockholm. Sen stannade jag & arun uppe till 5 på morgonen. Vandrade runt i Stockholm, pratade, klättrade på saker & sökte efter musik som vi hörde i vitan ( som sen visade sig vara debaser slussen & vinden som förde det med sig)

Här är Arun's sida; http://www.arun.se

-  jag kan inte erbjuda dig ett förhållande emmy, men jag vet att jag vill hänga med dig mer. Jag tycker på riktigt, och det här säger jag aldrig,  du är helt fantastisk. Jag håller typ på att gå i bitar varje gång vi ses.

-Jag går i bitar varenda gång jag går hem från dig och jag klarar inte av det mer J.  Vill alltid stanna kvar och få det att fungera men tragiskt nog så vet vi sanningen. Jag har slutats hoppas nu, du är inte redo för någon som mig.

Sedan följer ett telefonsamtal på 40 minuter. Jag berättar att jag var kär i honom. Han förstod inte eftersom vi inte kände varandra & jag svarade att ibland är det det lilla som krävs. Jag berättade att jag grät varenda gång jag gick från hans lägenhet. Jag grät samtidigt som jag berättade det också, undrar om han märkte. Han sa att han ville bjuda över mig på film imorgon. Big fish, jag vet inte om jag ska gå dit. Det sa jag till honom också. Berättade att jag inte är samma person längre, jag vill inte ha det som han vill ha. Det ska vara på riktigt annars vill jag inte ha det.

Är världens sämta på att vara sjuk, är så sällan förkyld att när det väl slår till kryper jag ihop & tycker synd om mig själv.
Vandrar osminkad & halvfebrig till ica, en påse chips & 4 liter juice. omnomnomnom!!

Men världens gulligaste lejon busar med mig & gullar medan något dåligt program sänd på tv-apparaten.
Har varit ute rätt mycket ändå, umgås med Arun, Emelie & Frida som jag alla tre precis har lärt känna. Nej har inte
träffat någon grabb här uppe (som min bror så nyfiket undrade) Och helst av allt så vill jag inte göra det heller. Nu
har jag blivit så van vid min ensamhet så det går bra. Ibland blir jag lite väl sorlig men det känns som om det är okej.


Jones är min pojkvän & Norah min BFF.




Gulligaste minilejonet som mjaour's hela tiden för att han vill ut på promenad!



Kl 03.47, efter nattens dansande & innan jag blev liten & sjuk

Det är så mycket i mig som aldrig finner ro. Kanske är det för att jag inte hittar någonting som är så som vår 'kärlek' var.
Jag vet inte, det, var någonting speciellt. Vi var dock så pass sönder att det inte kunde räddas. Kanske om vi hade
försökt. Men det gjorde vi inte, för vi är såna som hellre ger upp.

Det var min första kärlek, någonting som jag med glädje ser tilllbaka på. För det var så oerhört fint. Lite med tårar i
ögonen. Skrev nyss ett sms, om att jag undrar om jag kommer kunna hitta någonting som är likadant som det vi hade.

När jag inte ville mer, så ringde han utan att jag berättat det, han skrev precis när jag tänkte på honom, han pussade
mig precis där jag tänkte att jag ville att han skulle pussa mig. Han var allt jag ville ha. Allt jag någonsin önskat mig.
Höll om mig hårt på natten, kramade om mig i mina värsta stunder. Ifrågasatte inte men försökte ändå förstå.
Jag ifrågastte inte heller, bara accepterade. vi hade våra stunder då ingenting funkade, då en hand var allt som behövdes.
Jag minns alldeles för mycket, även fast det är tusentals timmar bort.

Kommer nog aldrig riktigt förlåta mig själv för mitt beteende. Hur jag kunde förstöra det. Det är två år sedan nu &
känns lika jobbigt. Inte för att jag är kär i honom, varken han eller jag är samma. Men jag förstörde oss. OSS. vi.
Han & jag. vi.




Jag gråter lite utav glädjetårar & sorgtårar just nu. Glädje för att jag fick chansen, sorg för att det känns så långt borta
allt känns rätt så jävla hopplöst.

Är sömnlös, väntar på att klockan ska bli runt nio så att jag kan börja göra mig i ordning & gå ut en runda på stan.
Kollar på löjliga katter, fnissar hysteriskt & ritar på blivande kläder .



SÅ GULLIGA KATTER ÄR.JAG BLIR GALEN SÅ SÖTA & FLUFFIGA. åh

Selma, bebisen. En jourhemskatt som vi tog hand om & kom till oss på min födelsedag. Verkligen helt underbar är hon, men verkar inte som om hon kommer bo hos oss permanent. Mamma oroar sig för kostnad & veterinär & mat & sånt. Hinner nog inte ens säga hejdå till henne innan hon försvinner. stockholm tar sönder mitt hjärta.

Ett år-
Insåg jag nu.
Ändå så kan jag inte koppla det, sitter i samma lägenhet, på samma balkong.
Men jag gråter inte, inte för hans skull. Inte detta året, inte denna sommaren.

Det var vid den här tidpunkten det hade eskalerat. Det började egentligen dagen innan min 18:e födelsedag, kanske
tidigare, men jag minns inte så väl.
Han som våldtog mitt hjärta, sparkade på mig när jag låg ner, förnedrade mig för att sen kyssa marken jag gick på.
jag slogs ner av en människa så jävla hårt & majoriteten av dagarna i stockholm kunde jag inte se tack vare
söndergråtna ögon. På nätterna vaknade jag av hysteri & mardrömmar. Spenderade dagarna på balkongen med
cigaretter, skrev, spelade in. Hysterigrät & hade panikångest attacker.

Han gjorde mig sjuk.
Visst var jag sjuk innan dess, många år innan den perioden. Men inte så som för ett år sedan.
Jag har glömt. Men min dagbok har inte glömt, mina ärr har inte glömt, mitt hjärta har inte glömt.
Det smärtar fortfarande till när 'kärlek vid sista ögonkastet' spelas & jag kommer aldrig förlåta.

jag vill egentligne inte prata om det.
det gör för ont.
jag vill bara tillbaka till den tiden när det hände.
krama mig själv & säga att du överlever.

hans ord fick mig att vilja dö.
det var nära en gång, men jag tänkte " din jävel du ska få tillbaka.".
När han skrev att han försökte begå självmord så blev jag arg.
för jag ville se honom död, inte halvt levande.

"Ser allting i slowmotion, en hård kram, vill inte släppa. så, precis så.
ligger utsträckt på ett golv i stockholm med katten bredvid & drömmer om det i slowmotion. du vet.
Sitter på balkongen endast iförd en stor skjorta med cigaretten som skakar tack vare alla sorters brister."

Visst jag har glömt. men jag kommer aldrig förlåta innerst inne.

En tjej, runt 18 som hade åkt in till stan för att träffa sin pojkvän/flickvän & deras samtal. Eller det hon sa. Mitt hjärta brast & hjälplösheten ekade hela vägen hem till hagsätra.

- Jag satt & väntade på dig i en timme!
- Du verkligen bad mig att komma & gnällde hela tiden över att jag inte ville komma dit. Sen när jga är där så är du helt sur & så säger jag till dig att jag ska köpa en öl. När jag kommer tillbaka så har du försvunnit & svarar inte när jag ringer dig på en hel jävla timme.
- Men hur fan tror du att jag känner mig? Jag känner mig helt jävla nertrampad. JAG VÄNTADE PÅ DIG I EN TIMME. jag satt där som ett fån & du brydde dig inte.
- Vadå jag som försvann!?  Jag sa ju till dig att jag skulle köpa en öl & att du skulle VÄNTA på mig. Sen hade du försvunnit & letade inte ens upp mig.
- Jag vill inte ha någon som dig i mitt liv, du bara förstör & bryter sönder mig. Jag vill inte prata med dig. Hejdå.

* jag sneglar över och ser att hon bokstaverar ordet 'slut' på sin iphone*


Allt jag vill göra var att ta hennes hand & säga någonting fint. Men jag visste inte vad. Vad som skulle kunna hjälpa henne. Inga ord räcker till när det gör så ont i hjärtat.