Ett år-
Insåg jag nu.
Ändå så kan jag inte koppla det, sitter i samma lägenhet, på samma balkong.
Men jag gråter inte, inte för hans skull. Inte detta året, inte denna sommaren.

Det var vid den här tidpunkten det hade eskalerat. Det började egentligen dagen innan min 18:e födelsedag, kanske
tidigare, men jag minns inte så väl.
Han som våldtog mitt hjärta, sparkade på mig när jag låg ner, förnedrade mig för att sen kyssa marken jag gick på.
jag slogs ner av en människa så jävla hårt & majoriteten av dagarna i stockholm kunde jag inte se tack vare
söndergråtna ögon. På nätterna vaknade jag av hysteri & mardrömmar. Spenderade dagarna på balkongen med
cigaretter, skrev, spelade in. Hysterigrät & hade panikångest attacker.

Han gjorde mig sjuk.
Visst var jag sjuk innan dess, många år innan den perioden. Men inte så som för ett år sedan.
Jag har glömt. Men min dagbok har inte glömt, mina ärr har inte glömt, mitt hjärta har inte glömt.
Det smärtar fortfarande till när 'kärlek vid sista ögonkastet' spelas & jag kommer aldrig förlåta.

jag vill egentligne inte prata om det.
det gör för ont.
jag vill bara tillbaka till den tiden när det hände.
krama mig själv & säga att du överlever.

hans ord fick mig att vilja dö.
det var nära en gång, men jag tänkte " din jävel du ska få tillbaka.".
När han skrev att han försökte begå självmord så blev jag arg.
för jag ville se honom död, inte halvt levande.

"Ser allting i slowmotion, en hård kram, vill inte släppa. så, precis så.
ligger utsträckt på ett golv i stockholm med katten bredvid & drömmer om det i slowmotion. du vet.
Sitter på balkongen endast iförd en stor skjorta med cigaretten som skakar tack vare alla sorters brister."

Visst jag har glömt. men jag kommer aldrig förlåta innerst inne.