Nu räcker det.
http://www.devote.se/articles/bloggvaerlden/nu-raecker-det_20-2013.htm
"Melissa Overgaard skriver om påhoppen som naturligt smala tjejer tvingas stå ut med och huruvida det är okej att hoppa på naturligt underviktiga tjejer men inte överviktiga."
Började gråta av denna könikan. Som många av er vet så har det utvecklats någon form av ätstörning hos mig. Den visade sig redan när jag var yngre. Jag-vill-inte-växa-upp var väll anledningen till att det blev fel. Men mellan 16-17-18 så har det varit rätt lugnt, tills det sista året i gymnasiet då flera runt omkring mig började banta, gå på dieter & på något sätt satte det press på mig. " Det är så enkelt för dig, du är ju så smal, jag vill se ut som dig, önskar jag hade din kropp. Det är inte rättvist att du kan äta skitmat & se ut som du gör."
Skuldkänslor. Jag hade inte rätt att vara så smal, det var inte rättvist att jag gick från 55 till 47 kg utan att göra någonting. Det kändes som om hela världen stirrade på mig & krävde av mig att jag skulle förbli så smal.
Jag vågar inte visa mig i mycket av mina kläder. För man ser hur mycket nyckelbenen sticker ut, axlarna som bara är ben, bröstkorgen där benen syns, min hud som är full av blåa ränder, revbenen på ryggen & ryggraden som visar sig, rumpan som knappt existerar längre & höfterna som alltid värker när jag ska sova. Bär jag klackar så ser det ut som om jag ska brytas. Hittar nästan aldrig kläder som passar mig för min smala midja. Inga av mina gamla vackra kjolar passar längre, de satt perfekt för ett år sedan. Har fått sy in alla mina byxor & shorts.
Jag har inte valt att ha ett bmi på 16. Jag har inte valt att det var ett år sedan vågen var över 50. För tro mig jag har försökt att gå upp i vikt.
Men nu till sommaren vet jag att jag kommer totalskita i allt & alla. Kommer visa upp min blårandiga, beniga kropp med för många ärr av sommaräventyr.
Men hörreni, det är ju så enkelt för mig för jag är ju så smal.
"Melissa Overgaard skriver om påhoppen som naturligt smala tjejer tvingas stå ut med och huruvida det är okej att hoppa på naturligt underviktiga tjejer men inte överviktiga."
Började gråta av denna könikan. Som många av er vet så har det utvecklats någon form av ätstörning hos mig. Den visade sig redan när jag var yngre. Jag-vill-inte-växa-upp var väll anledningen till att det blev fel. Men mellan 16-17-18 så har det varit rätt lugnt, tills det sista året i gymnasiet då flera runt omkring mig började banta, gå på dieter & på något sätt satte det press på mig. " Det är så enkelt för dig, du är ju så smal, jag vill se ut som dig, önskar jag hade din kropp. Det är inte rättvist att du kan äta skitmat & se ut som du gör."
Skuldkänslor. Jag hade inte rätt att vara så smal, det var inte rättvist att jag gick från 55 till 47 kg utan att göra någonting. Det kändes som om hela världen stirrade på mig & krävde av mig att jag skulle förbli så smal.
Jag vågar inte visa mig i mycket av mina kläder. För man ser hur mycket nyckelbenen sticker ut, axlarna som bara är ben, bröstkorgen där benen syns, min hud som är full av blåa ränder, revbenen på ryggen & ryggraden som visar sig, rumpan som knappt existerar längre & höfterna som alltid värker när jag ska sova. Bär jag klackar så ser det ut som om jag ska brytas. Hittar nästan aldrig kläder som passar mig för min smala midja. Inga av mina gamla vackra kjolar passar längre, de satt perfekt för ett år sedan. Har fått sy in alla mina byxor & shorts.
Jag har inte valt att ha ett bmi på 16. Jag har inte valt att det var ett år sedan vågen var över 50. För tro mig jag har försökt att gå upp i vikt.
Men nu till sommaren vet jag att jag kommer totalskita i allt & alla. Kommer visa upp min blårandiga, beniga kropp med för många ärr av sommaräventyr.
Men hörreni, det är ju så enkelt för mig för jag är ju så smal.
Kommentarer
Trackback
