07.11.12
alldeles för ofta känns det som att alla i min närhet bara väntar på att jag ska misslyckas. Som att det bara är nya lögner & nya påhitt från fröken. Att jag kommer att komma krypandes på mina knän & erkänna att jag ännu en gång misslyckats. Alltid ifrågasättandet från dem istället för uppmuntran.
det kanske är en del i att vara konstnärssjäl- att alltid känna sig misslyckad? Jag önskar bara att jag hade haft någon uppmuntran från någon. Någon som tror på mig. Någon som bara skriver att den är stolt så som jag gör när jag tycker någon har gjort ett bra beslut.
Känner mig bara så besegrad av tanken att inte vara någonting bättre.
det kanske är en del i att vara konstnärssjäl- att alltid känna sig misslyckad? Jag önskar bara att jag hade haft någon uppmuntran från någon. Någon som tror på mig. Någon som bara skriver att den är stolt så som jag gör när jag tycker någon har gjort ett bra beslut.
Känner mig bara så besegrad av tanken att inte vara någonting bättre.
HEJDÅ HEJ HEJ!!
HEJ NU ÄR JAG HÄR
(Kommer säkert skriva på min kära dandelion, men bara ibland när jag inte vill att alla andra som ajg känner ska se)
14.10.12
ibland har jag bloggat på http://tjejjouren.se här är en som jag skrev om "skam".
Jag får skuldkänslor av allt.
Inte bara några få saker som jag har gjort fel utan för allt det som inte ens har med mig att göra.
Pundaren vid medborgarplatsen som sitter trasig på en trappa, barnet som blir ignorerad av sin mamma, såren som mina vänner skapar hos andra människor, katten som springer ensam över vägen in i skogen.
Jag vill ta hand om de allihopa, vagga dem till sömns & berätta för dem att allt kommer bli okej. Berätta att de inte ska ge upp hoppet.
Men precis när jag tänker den tanken så hör jag orden som min mamma sa för några veckor sen " Emmy när ska du börja rädda dig själv istället för alla andra?".
Det är som om jag bär en stor tyngd på mina axlar. Jag kunde inte rädda min mamma från allt det onda som hände, från pappas svek, från min styvpappas hårda ord som kändes som knivhugg i bröstkorgen.
Jag kunde inte rädda min syster från de elaka killarna hon var tillsammans med.
Jag kunde inte rädda min farfar från cancern & jag kan inte rädda min farmor från sorgen.
Och jag kan inte rädda mitt 17 åriga jag från allt som skedde de två sista åren på gymnasiet.
Jag kunde inte rädda mina bästa vän från all sorg som legat i bakgrunden i familjen.
Jag kunde inte rädda min föredetta klasskamrat från allt hat han behövde utstå för att han var homosexuell i en liten by.
Och jag kunde inte rädda mina vänner som blev våldtagna.
Jag kunde inte rädda pojken som jag höll så hårt om nätterna och som drömde mardrömmar hela tiden.
Jag kunde inte rädda dem & jag kan inte hela deras sår. Kärlek räcker inte alltid till.
Har ju inte ens kunnat hela mig själv.
Det är min tyngd, det är min sorg, det är min skuld även fast det inte är något jag gjort.
Jag får skuldkänslor av allt.
Inte bara några få saker som jag har gjort fel utan för allt det som inte ens har med mig att göra.
Pundaren vid medborgarplatsen som sitter trasig på en trappa, barnet som blir ignorerad av sin mamma, såren som mina vänner skapar hos andra människor, katten som springer ensam över vägen in i skogen.
Jag vill ta hand om de allihopa, vagga dem till sömns & berätta för dem att allt kommer bli okej. Berätta att de inte ska ge upp hoppet.
Men precis när jag tänker den tanken så hör jag orden som min mamma sa för några veckor sen " Emmy när ska du börja rädda dig själv istället för alla andra?".
Det är som om jag bär en stor tyngd på mina axlar. Jag kunde inte rädda min mamma från allt det onda som hände, från pappas svek, från min styvpappas hårda ord som kändes som knivhugg i bröstkorgen.
Jag kunde inte rädda min syster från de elaka killarna hon var tillsammans med.
Jag kunde inte rädda min farfar från cancern & jag kan inte rädda min farmor från sorgen.
Och jag kan inte rädda mitt 17 åriga jag från allt som skedde de två sista åren på gymnasiet.
Jag kunde inte rädda mina bästa vän från all sorg som legat i bakgrunden i familjen.
Jag kunde inte rädda min föredetta klasskamrat från allt hat han behövde utstå för att han var homosexuell i en liten by.
Och jag kunde inte rädda mina vänner som blev våldtagna.
Jag kunde inte rädda pojken som jag höll så hårt om nätterna och som drömde mardrömmar hela tiden.
Jag kunde inte rädda dem & jag kan inte hela deras sår. Kärlek räcker inte alltid till.
Har ju inte ens kunnat hela mig själv.
Det är min tyngd, det är min sorg, det är min skuld även fast det inte är något jag gjort.
14.10.12
Ett av de finaste meddelandena som jag fått är detta från Jonatan som jag inte träffat sen juni -10
"Jag har lyssnat mycket på Tom Waits nu och varje gång jag hör låten Martha så kan jag inte låta bli att tänka; kommer det vara du och jag om 40 år?"
Denna grabben gav mig zola jesus lp i studentpresent, massa fina polaroidbilder & brukade komma över med öl mörka jobbiga kvällar. Han satt tyst bredvid när jag fick nervsammanbrott & berättade konstiga historier.
Ibland glömmer man bort att uppskatta människor.
"Jag har lyssnat mycket på Tom Waits nu och varje gång jag hör låten Martha så kan jag inte låta bli att tänka; kommer det vara du och jag om 40 år?"
Denna grabben gav mig zola jesus lp i studentpresent, massa fina polaroidbilder & brukade komma över med öl mörka jobbiga kvällar. Han satt tyst bredvid när jag fick nervsammanbrott & berättade konstiga historier.
Ibland glömmer man bort att uppskatta människor.
12.10.12
Finns nog ingenting som är så lugnande i oroshjärtat som en katt sovandes på min mage en höstmorgon. Och en katt som skuttar fram av lycka genom huset när han ser att jag kommit hem efter en bortanatt hos min bästis.
Om det inte är kärlek så vet jag inte vad kärlek är.
Om det inte är kärlek så vet jag inte vad kärlek är.
07.10.12
Haft en så otroligt kul/bra vecka!
Onsdag var jag, Sara & André på trap-klubb på marie laveau! Det var så kul & vi dansade hela natten, träningvärk i tre dagar!! Här är supersöta sara!
Sen i fredags var jag med Elin på Panda da panda. JAG DÖR FORTFARANDE SÅ BRA DET VAR!!!! Alltså han är så grymt sexig så det inte är klokt. Elin är inte klok heller för den delen & det är bra för det gör mig mindre stel! Åh får lyckorusningar genom hela kroppen fortfarande!!!!!!
01.10.12
Om jag fick bara vem som helst som är barn så skulle jag lätt vara hon här i grönt!!
har nog kollat på det här klippet minst 50 gånger genom åren..ÄLSKAR<3
28.09.12
Kom på att jag glömt visa er den bästa/finaste/ärligaste kommentaren jag någonsin fått.
Den är från elin
"ibland, eller kanske allra oftast, tror jag att såren aldrig läker. man bara vänjer sig vid att det gör ont.det är nog det värsta och sorgligaste man kan tänka egentligen men eftersom allt kan komma tillbaka på en sekund och vända upp och ner på tillvaron och ut och in på hjärtat så måste det kanske vara så."
26.09.12
Så vi är några som försvinner iväg på en klubb, samma klubb både fredagen & lördagen. Min blick vandrar hela tiden till de långa killarna som hade kunnat vara han. Önskar det var han. Men han bor inte kvar i staden jag nu verkar leva i. Jag minns inte ens hur hans röst låter, hur hans värme känns mot min en kall februarinatt, hur hans hand känns, jag minns bara att jag skrattade.
Skriver till honom på facebook efter månader av tystnad, frågar hur han mår, hur munchen är. Han svarar inte. Och allt jag kan tänka är att jag saknar honom.
Jag behöver träffa någon som drar upp mina fötter från jorden & kvicksanden.
24.09.12
Vissa dagar hatar jag stockholm, men dagar som igår och idag älskar jag stockholm. Att gå vilse, klappa hundar vars mattar är trevliga tanter, prata med en fantastisk man på bussen om att människor verkar ha svårt för att kommunicera utan teknik och vikten av att behålla det tradiotionella. Få komplimanger för mina byxor när jag är ute och går på stan, när allting går som det ska första dagen på jobbet. Åka buss utan att veta vart den går och vandra runt i en park som jag inte vet vart den finns. Läsa oändliga sidor av böcker ( två färdiglästa nu och en som jag precis ha börjat på. Fick låna två nya av Arun som tur är)
Och känslan av att komma hem till lägenheten med en katt rusandes mot en som direkt vill bli buren och kela. En bror som har köpt tuttifrutti till en och man har magen full med kanelbullar som André och Sara matat mig med. Idag var en sån bra dag (trots att det egentligen var rätt kaosartat). Ja en sån bra dag att man faktiskt glömmer bort allt dåligt och bara andas utan något ont i kroppen.
20.09.12
Alltså jag vill bara skriva etthunda kärleksförklaringar till André & Sara. Som bjuder mig på kaffe & te, säger att jag kan sova hos dem när jag vill. Är lyckliga för min skull när inte ens jag kan vara det. Som pysslar om mina sår inuti mig genom att bara vara sig själva. Får mig att glömma mina orosmoln och låter mig vara arg på det som hänt den senaste veckan. Sara och André som får mig att skratta och som får mig att skratta på riktigt och inte av artighet. Den bekväma känslan av att de vet vem jag är, de tycker inte att jag är sådär jävla komplicerad som alla andra verkar tycka och alltid påpeka. André som alltid säger "men lilla katten då, du är inte som alla andra och det är det som är bra med dig." och Sara som blir arg för min del på alla andra. För jag kan inte bli arg längre, jag blir bara så trött och sårad.
Jag behövde bli lite omplåstrad och få prata och få höra att de är jävla idioter. (precis som alla andra människor behöver ibland när världen vänds uppochner). Och nu börjar jag rätta mig tillbaka till mig själv. Promenerade i 5 timmar idag, satte mig på min brors kontor, drack kaffe och läste färdigt en bok, kom hem, lagade mat, kurat ihop mig i soffan med varm mjölk och en film. Sen har jag sprungit runt i pyjamas och lekt med min brors katt som jagar mig runt omkring i lägenheten.
Ang veckan som var så fick jag ett förlåt igår. Och ett berättande att den brudens agerande var för att hon ville ligga med min vän och jag antagligen var som ett hot och ivägen. Jag vet inte vad jag orkar tro, tycka eller tänka. Pallar inte att bli sedd som något hot (varför hör jag det hela tiden. blir knäpp. ) Jag som aldrig någonsin är intresserad av någon mer än som vän.
Fast jag skulle vilja bli kär på riktigt. Sist jag kysste någon var ju H. (om man inte räknar den gången jag var hos 27 någon gång i somras. Men det gör inte jag, det är en annan sak, inte på riktigt.) Och den sista kyssen med H var någon gång i mars mitt i sorgedimman. Jisses jag minns inte ens hur det är att kyssa någon, ligga bredvid någon eller nått sånt. Tiden går fort och så mycket annat har tagit upp mina tankar detta året. Någon dag kanske jag faller pladaskt och då hoppas jag att jag inte kommer ligga med hjärtat utskuret några veckor senare.
Måste bara hitta någonstans som jag känner mig hemma. Bland vänner som får mig att skratta och som vågar ställa de jobbiga frågorna, som vågar vara veka och som hjälper mig att resa mig upp. (jaja tro inte nu att jag letar efter vänner som ska kyssa mina fötter, jag vill bara hitta de som är på samma sätt som jag är med mina närmaste: där i både mörker och i ljus)
17.09.12
Sen ligger man och spyr ut all sin oro och sorg på toaletten för andra gången på mindre än en månad. Känslan av att inte ha något hem eller någon framtid äter upp mig. Att vara ensam hela tiden gör mig inte kapabel till att leva med människor. Jag tystnar och drunknar i konversationer på engelska som jag inte kan relatera till.
Det kvittar hur mycket jag än försöker vara normal. Det går inte, folk hatar mig ändå. (och nu är det ingenting jag bara skriver utan någonting jag har fått höra x antal gånger & senast i lördags. Fick inte hänga med ut för att en avskydde mig.) Jag försöker hålla konversationer, försöker försöker försöker. Men jag drunknar av de svarta regnmolnen inuti mig. Just nu vet jag inte hur mycket mer jag orkar ta. Jag vet oftare att jag inte vill leva än att jag vill. Just nu finns det faktiskt ingen poäng med någonting. Ingen saknar mig, ingen hör av sig & ingen svarar.
Det kvittar hur mycket jag än försöker vara normal. Det går inte, folk hatar mig ändå. (och nu är det ingenting jag bara skriver utan någonting jag har fått höra x antal gånger & senast i lördags. Fick inte hänga med ut för att en avskydde mig.) Jag försöker hålla konversationer, försöker försöker försöker. Men jag drunknar av de svarta regnmolnen inuti mig. Just nu vet jag inte hur mycket mer jag orkar ta. Jag vet oftare att jag inte vill leva än att jag vill. Just nu finns det faktiskt ingen poäng med någonting. Ingen saknar mig, ingen hör av sig & ingen svarar.
10.09.12
Konceptalbum. Ett helt jävla fenomenalt konceptalbum. Det handlar om en man som arbetar på ett sjukhus & förälskar sig i en kvinna som är döende i cancer. Kvinnan är rädd, ledsen & arg. Han försöker göra allt för att dämpa smärtan & sorgen. De mest hjärtskärande texterna varav en låt är baserad på Sylvia Plath, emellanåt så känns det som om allt handlar om henne. Jag upptäckte albumet under min Sylvia Plath period någon gång -09 & av någon anledning har det alltid bara funnits där.
En dag hamnade jag i en koversation om albumet & jag insåg att jag aldrig läst texterna. Det blev 30 minuter av tårar, tröstcigaretter & återigen tårar. Cancer, jag avskyr cancer. Jag väntar på att ännu en ska försvinna iväg i det från oss. Men detta albumet, texterna, musiken ja allt älskar jag med just det.
"I'd happily take all those bullets inside you and put them inside of myself"
En dag hamnade jag i en koversation om albumet & jag insåg att jag aldrig läst texterna. Det blev 30 minuter av tårar, tröstcigaretter & återigen tårar. Cancer, jag avskyr cancer. Jag väntar på att ännu en ska försvinna iväg i det från oss. Men detta albumet, texterna, musiken ja allt älskar jag med just det.
I've woken up, I'm in our bed, but there's no breathing body there beside me.
Someone must have taken you while I was stuck asleep.
But I know better as my eyes adjust.
You've been gone for quite awhile now, and I don't work there in the hospital
(they had to let me go.)
Someone must have taken you while I was stuck asleep.
But I know better as my eyes adjust.
You've been gone for quite awhile now, and I don't work there in the hospital
(they had to let me go.)
06.09.12
Så om en vecka åker jag till Stockholm, behöver mina vänner just nu så himla mycket. Alla här nere har sina egna liv som jag inte är delaktig i. Röknade att jag har två vänner här nere i skåne som jag på riktigt umgås med. I stockholm har jag tretton. Ack o ve va jag längtar efter lite vänskap & kärlek.
H har flyttat till ett annat land tydligen, träffade honom när jag var i stockholm för en månad sen. Det gjorde så ont att se honom att jag bröt ihop flera gånger. Min bror fick stå & hålla om mig medan jag grät ut på hans axel. Tycker fortfarande att han är den bästa människan jag någonsin träffat. Tänkte på honom häromdagen & jag hoppas han träffar någon som behandlar honom väl. Även fast det kommer göra så otroligt ont.
Det är även någonting annat som har börjat gro i mig. En sorts kämparglöd & vilja att göra någonting. Det känns lite fantastiskt.
Här kommer även några bilder på gullegrisarna Åke & Selma som alltid sover i min säng <3
05.09.12
Jag är livrädd för att bryta ihop & bli sjuk igen. Det hade gått 1 år + 10 dagar sedan jag hade den senaste panikångestattacken. Men för två veckor sen slog den till, hårdare än någonsin förr. Samtidigt som jag chippade efter luft som en fisk på torra land spydde jag upp allt jag ätit sen dagen innan & grät så mycket att mina ögon var svulna i två dagar. Min syster tog hand om mig efteråt.
Men jag var dålig innan det hände. Jag hade mått illa & känt sorg in i benen utan någon förklaring i flera dagar. Jag hade gråtit & varit grå. Och jag känner mig fortfarande grå som en trasig betongklump, ingenting får mig att vilja dansa, måla, skriva, läsa eller sy. Jag promenerar bara runt i skogen iförd flanellskjortan som han en gång gav mig. Flanellskjortan som är min trygghetsfilt, jeansen som är trasiga & de leriga stövlarna .
Nu är det september & jämfört med alla andra år borde jag känna mig lyckligare än alla andra år. Men allt jag kan tänka på är vännerna jag tappade på vägen bara för att jag behövde slicka rent mina sår.
Tjejjouren.se
Då & då har jag bloggat på tjejjouren.se's blogg. Varje månad har de ett nytt tema & här är ett som jag skrev 30 juni 2010. grabben i fråga är nu en främling för mig. Det tog mig två år innan jag kom över saknaden av honom men emellanåt minns jag så väl, ungefär varenda gång jag lyssnar på damien rice eller hör vår låt på radion.
Första bilden jag såg på honom sitter inklistrad i en dagbok.
Jag var en av mer än 50 tjejer som hade kommenterat bilden på honom [då bilddagboken användes flitigt]. Han svarade mig & vi pratade länge & mycket. Han var det finaste jag sett. Han är det finaste jag sett fortfarande efter 3 år.
Han hade lockigt busigt & tjockt hår ner till axlarna som var brunt med lite ljusare slingor. Han hade de vackraste bruna ögonen & smal kropp med synliga nyckelben. Vi pratade ofta på msn & jag hörde hans röst för första gången när han ringde på nyår 2007-2008.
Vi träffades lite då & då. Och en sommardag i juni, i en park i lund när det ösregnade, kysste han mig. Några dagar senare åkte han uppåt i Sverige. Jag träffade en annan. Vi sågs nästan aldrig förens jag flyttade till en stad nära honom i Skåne.
Nyår 2009-2010 kom han dit & festade med mig & mina vänner. Han kysste min kompis, det gjorde ont.
Efter att jag sett dem sa jag ”du kommer alltid betyda någonting för mig, vi är någonting som är ingenting.”. Vi vandrade hem till mitt egna studentboende & somnade inlindade i varandras armar. Jag i mitt korta svarta hår & han i sina bruna lockar. Det var första gången vi hade träffats sen september.
I förgår åkte jag till honom på impuls. Vi satt ute i stan & tog en öl, satt vid havet & jag sjöng som vanligt. När vi vandrade hem stannade han mig, kollade på mig & sa ” du är så fin, kommer du någonsin förstå det Emmy?”.
Under hela kvällen hade han rört vid mitt hår som han alltid gör när han är med mig. Han drar fingrarna hårt igenom det & drar lite i det. Mitt korta tjocka omöjliga hår.
Jag sov hos honom & hade inte en enda tanke på att kyssa honom, vi var ju över. Så jag sa god natt & han drog mig tätt intill & kysste mig. Vi spenderade nästa dag i hans säng & kollade på film. Jag frågade ” vad är det med dig & mitt hår?” Han skrattade & han sa ” jag vet inte. Du är bara så fin att jag vill röra dig.”
Jag, ett svart nystan, blir kysst av pojken med de vackraste lockarna.
Nostalgi / jag är inte hel utan dig
Juni 2005. Sen 2005 har Louise & jag varit oskiljaktiga. 12 år är vi nog på denna bilden.
Denna dagen minns vi båda två så himla väl!! fortfarande 2005 men augusti, på den tiden växte mitt hår
(sex månader senare började jag färga håret alldeles för ofta & extremt.. det skulle komma att pågå tills ja nu.)
.
Sen gick det utför! På hösten började vi i högstadiet (jag såg inte ut såhär då.) men 2006 var året då jag ändrade på allt & Louise fick i sig en släng av emo också (inte lika extremt som jag var. tur nog.) Vi spelade i band, cyklade till skolan & var alltid i sista sekund, satt gärna minst en timme i matsalen & pratade. Vägrade växa upp som vanligt & Louise roade mig typ konstant. Här är vi 13 år.
Kul sak jag nyss såg, louise är alltid på min vänstra sida på alla bilder. hrm. Här är vi 20 år & fortfarande lika envisa med att inte lämna barnsligheterna bakom oss!! Det är det bästa jag vet med henne. Att kunna vara 5 år i ena sekunden för att snabbt bli 90+ , ha kafferep & prata religion. Och att dansa hela kvällen, att se solnedgången från hennes fönster & framförallt; ATT HON ÄR HON & HON ÄR MIN BÄSTA VÄN NÅGONSIN.
02.08.12
hon stryker mitt hår när jag ligger på soffan & kippar efter luft pga hostan. det gör inte ont när hon rör mig
men jag är hemma i skåne igen & grät för mycket över att lämna mina fina där uppe.
27.07.12
Hej kära låtsasvärld & kära låtsasläsare. Jag har nu varit i sthlm i en vecka, dansat minst 5 nätter, druckit roliga drinkar, sovit två nätter på fina midsommarkransen, fått blåmärken av ännu mera dansande & ligger nu inne med en grym hosta. Tappade rösten för några dagar sen & ikväll var vi på F12. Men febern tog över & jag var lite grå. Frida har gett mig hopp om att börja skriva igen. Jag kladdar nämligen ner lite ord på toaletter ibland. Några fina rader & av en slump har hon fotat ett av dem, sen mina jacka & sen min nya tygkasse jag sydde förra veckan. Bara för att hon tyckte om det så mycket.
det har blivit mycket promenader, mycket glass, mycket kaffe & även lite brorsällskap. min fina fina bror. Jag vill inte riktigt hem, vill att alla jag älskar kommer hit & bor här så att jag kan ha dem nära hela tiden.
det har blivit mycket promenader, mycket glass, mycket kaffe & även lite brorsällskap. min fina fina bror. Jag vill inte riktigt hem, vill att alla jag älskar kommer hit & bor här så att jag kan ha dem nära hela tiden.
17.07.12
"SNART ÄR DU HÄR
JAG ÄR PEPP
JAG HAR SAKNAT DIG
MASSOR
FÖR MYCKET"
&
"BARA 48h45min KVAR TILLS EMMY KOMMER HIT I EN BANANLÅDA ♥"
sånt gör en förbluffad, lite illamående & rädd. Fortfarande; VA!? saknar-någon-mig-va-i-helvete?
Sitter med ångesten i bröstkorgen, dricker läsk & kollar på meningslösa program. Kanske borde börja packa nu.
