Rymmer bort till honom klockan elva på kvällen & pratar om hemligheter & sånt som jag inte ska säga till en grabb som jag inte känner. Han tycker jag är knäpp med min olika fobier & han stryker mig på ryggen när jag böjer mig ner för att klappa katten som står precis nedanför soffan. Han är ingenting jag gillar men han är fin när han ler & han pratar lite knäppt för att han inte kommer ifrån skåne. (men han kommer från det finaste stället någonsin) Jag är inte heller hans smak av tjej.

Han frågar om jag tänker stanna över eller om jag ska bege mig hemåt, jag säger att jag ska gå hem. Men jag stannar kvar & vi pratar lite till & tröttheten tar över orken att gå hem. Sover över & säger till honom att jag inte tänker ha sex med honom, för jag ska inte ha sex med någon som jag vet bara kommer försvinna ändå. Han förstår inte riktigt & skrattar åt det. Pussar på mig över hela nacken & stryker sina fingrar över mina nyckelben.

Jag säger till honom att jag har svårt för närhet för att jag inte har en aning om hur man ska bete sig & att jag inte alls känner mig bekväm.
Det slutar här för nu har han inte hört av sig & jag vet inte om jag bryr mig eller inte. Det är kanske lite småjobbigt att gå förbi lägenheten där han bor & se ljuset från hans rum. Det är kanske lite irriterande att se han inloggad på facebookchatten & att han inte skriver till mig. Men vill han inte ha mig så gör det ingenting för då är han inte heller någonting att ha. 2010 lärde mig äckligt mycket om det.

jag väntar mer än gärna på den grabb som är rätt för mig. Han dyker väll upp förr eller senare.

Utdrag från något jag börjat på;

Hon ställde sig på utkiksplatsen & skrek ut allt vad hon hade i hjärtat; Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att ingen skulle sakna mig. Jag måste få dem att sakna mig innan jag kan! Sen la hon sina kamera på bordet & tog ett foto. Ett foto för varje gång hon hade stått där uppe & skrikit.

Sen 1 år tillbaka fanns det mer än 200 bilder. Några dagar stod hon där ofta & ibland skrek hon inte. Utan blickade bara ut över det som hon en gång aldrig med ville se. Hon viskade en gång tyst till en pojke som höll hennes hjärta hårt. "Du kommer aldrig att älska mig som jag älskar dig. fast det vet du inte om, tror inte ens att du vet att jag existerar." 3 dagar senare brast hennes hjärta när han sa hej till henne, på en pub. Hon skulle inte ens vara där. Hon; extra fel med fettet som satt sig där det inte skulle & det råttfärgade håret som sett för många soldagar.
Han; Blond, småstubb & såg ut att känna sig lika felplacerad. Men i hennes ögon lite extra perfekt.
Dom; kanske så fel som två kan vara, men två fel kanske kan bli ett rätt?

Hon vågade aldrig prata med honom när han satt där på andra sidan av bordet, hon önskade att hon hade något att prata om. Så hon tog upp en cigarett ur den lila handväskan & frågade om någon hade tändare. För hon, såklart, hade glömt sin. Ingen reagerar över huvudtaget. Han ger henne sin tändare & hjärtat hade nog hoppat ur halsen om det hade varit en tecknad film. Men det gjorde det inte, som tur var. Hon tackar, ler. tar ett bloss & fortsätter stirra på den ölen som känns så oerhört fel. "kanske jag borde tagit något som inte sätter sig fel."

foto; jag.

[om jag fick välja verklighet]
Vinden drar i gardinerna, jag blev tvungen att öppna fönstret. Röklukten har satt sig i lakanen & jag ligger tätt intill, andas & tänker att såhär skulle det vara att ligga bredvid honom på sängen & halvsova. Dra in lukten av rök från hans tröja. Egentligen så vet jag att detta bara är ett par rosa lakan som inte alls tillhör mig. Men det känns fint. Som om det stämmer. Mitt hjärta slår i tusen slag & mina ord vandrar omkring i mitt huvud & jag hör mig själv säga "jag saknar dig när du sover." Men där ligger han i sin slitna t-shirt & de där kalsongerna som jag skrattar åt. Där ligger jag i ett linne med den där fina spets bhn som jag köpte häromdagen & i de där fina trosorna som matchar perfekt även fast jag inte köpte dem tillsammans. Och jag ler. För att jag inte ville förstöra någonting genom att bara göra honom en i mängden. Så jag låg stilla och bara höll om honom.

Värmen från hans hud går genom hans tröja & jag blir alldeles för varm & vänder mig om. Stirrar ut i ingenting, på ljuset från gatulamporna. Allt snurrar, jag ångrar mig, jag blir rädd, han sover. Går upp ur sängen & tar på mig en stor tröja & de där urfula byxorna. Sätter mig på trappan utanför dörren när jag hör hans steg genom ytterdörren. [åh, jag kan inte andas snälla snälla jag är rädd].

han sätter sig bakom mig & håller om mig & säger " jag får ett bloss". Ett bloss & jag känner hur den varma röken rör lätt vid min nacke. "jag saknar dig när du inte är bredvid". & jag faller genom marken.
"var inte rädd, det gör ingen nytta, du vet det. Jag tänker inte göra som han. jag är inte han." & jag svarar tyst "jag vet. men.ja.". En djup suck, handen genom håret, ett sista rökfyllt andetag. Ställer mig upp & han reser sig likaväl. Han kollar på mig & mina ögon viker undan.
Han säger " jag är inte som dem. Jag tänker inte låta dig falla igen."
"lova ingenting, löften är till för att brytas"
"Kanske för dig."

Vi går in, smyger upp för trappen så att ingen väcks. Lägger oss i sängen, han längst in mot väggen & jag håller om honom. Jag kan inte hjälpa att säga tack. Han vänder sig om & säger "tacka inte emmy, det är så det ska vara för alla." Ett leende i mörkret & mitt ansikte vilar sig mot hans hals.

Men egentligen ligger jag här, ensam, i de fina underkläderna. Sätter på mig de fula kläderna, röker ensam & stirrar ut på gatan. Och säger högt "sluta nu emmy, sluta nu."